Nanjing 2007

Efter att vi fått besök har den lilla bunkern vi bor blivit ordentligt julpyntad. Kanelljus, pepparkakshus, sill och nubbe har flugits in direkt från Sverige med Katjas mamma. Eftersom Kina inte erbjudit nån mysig julkänsla - kineserna puttas, spottar och fräser fortfarande - tänkte jag att det går lika bra att skippa julen ett år. På julafton blev det dock en riktigt trevlig sillunch med de viktigaste tillbehören.

Aftonen blev annorlunda, och kanske lite mer kinesisk. Katja med familj gick till en västerländsk restaurang för att käka skandinaviskt julbord. Har det gått ett år sedan jag käkade julmat kan det lika gärna gå ett år till. Det är inte så att jag haft tillfälle att bli suktad av nån julmat så det hela känns rätt avlägset. Istället spenderade jag julen på egen hand, med Jet Li. Efter like Hong Kong ultravåld kurrade det i magen så det var dags att bestämma vad som i år skulle ersätta julbordet. Några kvarter bort slank jag in på en liten restaurang med simpel mat där jag beställde wookat ris med kyckling för 4 spänn. Stället har inte plats för mer än tio gäster och eftersom det var långt efter kinesiskt middagstid var det så gott som tomt. En gammal gubbe bjöd mig dock att sitta ner vid honom. Som en artig kines ville han bjuda på allt han hade fått till sitt bord. Jag kände mig lite sniken med min tallrik ris då han ville att jag skulle äta av all hans mat. Det konstigaste han beställt var ett fat med pyttesmå räkor. Räkorna var lika stora som en lillfingernagel och stekta med skal och allt som bara vara att tugga och svälja. Dessutom hade han en flaska Baijiu som vi tillslut delat på. Det visade sig att han var en 66 år gammal pensionär och farsa till mannen som driver restaurangen. Trots språkbarriären kunde vi snacka en hel del.

Efter en trevlig middag var det dags att hitta nästa aktivitet. Utanför det tyska bryggeriet träffade jag på ett gäng kinesbrudar som sa att det var fest på universitet då det var dit det bar av. I studentcentret visade det sig att det var både disco och karaoke. Eftersom det var ganska sent för kineserna var det många som höll på att ge sig hem för att bli inlåsta på sina sängkammare. Trots att stället var fullt av universitetsstudenter var det hela som ett stort lågstadiedisco. Det var tryckardags när jag gled in och blev hel paff. Ett rum med slödansande kineser, och de som inte vågat bjuda upp nån satt tysta på stolar utmed väggarna. I karaokerummet var det som valigt lugna ballader som sjöngs i fel tonläge. Det hela erbjöd för mycket av det dåliga för att min glada kropp skulle orka med. Istället gick jag upp och morsade på Wonderful som höll på att plugga. Han blev riktigt rörd över att jag kom förbi på julafton och bjöd på lite te och en trevlig pratstund. Vid midnatt gjorde jag ett nytt försök med discot. Nu hade scenen ändrats och DJ:n spelade schysst musik. Vet inte vad det var för nått men det måste ha varit nått upptempo hippedihopaktigt för jäklar vad jag dansade. Till min glädje fanns det dessutom några kineser som diggade det hela lika mycket som jag. Skönt att få bevis på att det finns potential för bra klubbkvällar även i Nanjing. En kul julafton i Kina kanske leder till att jag hinner med några fler klubbkvällar med mina nya homies.

Hösten har kommit till Nanjing. De löv som sitter kvar på träden har alla blivit gula. När solen inte skiner är det runt tio grader varmt, vilket känns rätt kallt. Det är inte svårt att tänka sig hur det kommer kännas när temperaturen sjunkit ytterligare åtta grader. Det finns ingen isolering i husen och betongblocken som kåkarna består av såväl i skolan som i bostadskvarteret kommer upplevas som rena strålmaskinerna för kyla. En kyla som kommer gnaga sig in mot benmärgen ganska fort. Tack och lov finns gasuppvärmt vatten i lägenheten som räcker till långa duschar. Jag försöker på många sätt vara en god konsument med mijlötänkande och begränsat slösande. Är det nått jag slösar på så är det varmvatten när det duschas: det ska vara kokhett och finns det minsta tillstymmelse till snålande duschmunstycke försvinner terapeutiska effekten av hårt maserande vattenstrålar. Om jag forsätter plocka upp ölburkar från mina polare under sommarmånaderna behåller jag min karma och kan duscha i frid.

Över helgen åkte Katja och jag iväg på en fältkurs med universitetet. Vi var inbjudna att haka på en resa till kusten med studenter i oceanografi som skulle lära sig göra sättningsmätningar m.m. Våran professor bjöd med oss, inte för att delta i undervisningen utan för att få se lite andra delar av Kina. I vetenskaplig mening lärde vi oss inte ett dugg men vi fick se en del av kulturen på närmare håll. Gruppen bestod, förutom oss, av sju kinesiska studenter och en lärarinna, miss Dou. Resan gick till fiskestaden Lusi där vi inkvarterades på ett schysst trestjärningt hotell. I min packning hade jag så gott som hela min garderob eftersom professorn förvarnat om "riktig kinesisk standard". Den standarden är som jag antingen hört eller kanske inbillat mig rätt sjaskig. Efter ett tag är man van att se folk bo i smutsiga små utrymmen långt från västerländsk sanitär standard. Hotellet vi bodde på under resans fyra nätter var ett hotell fullt värt sina tre stjärnor. Hela exkursionen visade sig vara inklusive helpension för oss alla. Allt ingick: från snacks och vattenflaskor till tandborstar handdukar m.m. Med tandborstar menar jag inte de som ligger och väntar på en i hotellbadrummet. Några studenter fick order om att gå och köpa tandborstar, tandkräm, liten handduk och skrivgrejer till samtliga deltagare. Kineserna var rädda att man annars skulle ha nått av dålig kvalité tror jag. Lite daltande kan det tyckas när folk på 20+ ska förses med tandkräm och frukt för att klara sig. På tandkrämstuben stod det Colgate, men den smakade förjäkligt och ger säkert lika mycket kancer som den hotellet erbjöd.

Dagarna spenderade vi vid havet där studenterna gjorde nivåmätningar för att senare kunna rita upp profiler för stranden. Mycket av tiden gick åt till att vänta på att tidvattnet skulle dra sig tillbaka efter en flod då mätningarna inte kunde fortskrida. Det bästa med resan var att komma ut till kusten där man fick andas riktig havslukt och för en gångs skull se det underbara havet. Det kommer alltid kännas instängt att bo i en stad som inte ligger vid en stor sjö eller i kanten av havet. Luften var frisk och horisonten skymdes inte av kinesiskt smog. Bortsett från en dag då vi var (alla kineser hade inte fattat det) uppe klockan fem hade vi alltid sovmorgon. Efter frukost bestående av nudlar och sjukt hårdkokta ägg tog vi våra hyrbilar, inkl. förare, till stranden där vi traskade runt i leran under ebb. På tal om ägg så finns det en konstig grej i den här kulturen: kineser gillar att käka ägg som är antingen helt råa eller kokta i åtta timmar; pest eller kolera?

Vid lunch åkte vi in till nån restaurang där vi gång på gång hade riktigt kinesiska måltider. Borden var alltid runda med en sån där snurrbar bordskiva på. Oavsett om vi käkade lunch eller middag bestod måltiden av en parad av mellan sex och tolv rätter. Alla lite större en-mansportioner som delades bland dem som lyckdes hålla sig framme. Det hela var en galopp i hettsätning där kineserna smaskade i sig allt från komage och blod till små snäckor och räkor. Jag smakade på (så gott som) allt men ibland fick ett litet smakprov räcka. Varje måltid bjöd på en eller flera rätter med någon färsk fisk vilket satt fint efter ett par månaders avhållsamhet. Fisken var alltid pinfärsk men knappast tillagad av några gastronomiska visionärer. Våra kursare satte i sig så gott som allt som ställdes fram. En av de sprödaste tjejerna rensade så gott som en hel fisk själv. Då menar jag inte att hon satt och plockade bort ben o sånt utan totalt slukade firren. Kvar låg tillslut bara ett ledsamt fiskhuvud vid hennes plats. Kineser äter ofta väldigt slaffsigt, vilket iofs. inte är så märkligt eftersom att käka med pinnar är den dummaste idéen som uppkommit i köket. Den här gruppen var inget undantag utan fiskben flög hit och dit och bordet såg vid avslutat mål alltid ut som ett slagfält. Det var minst lika intressant att se hur de åt vissa egendomliga saker som att se hur vissa saker åts egendomligt; de struntade t.ex. mer eller mindre i att skala räkorna: in med hela djuret i munnen, tuggade runt lite för att sedan spotta ut ben och skal direkt på bordet. Själv finner jag inte samma njutning av maten om de käkas så som om man gör som Svenskar är vana vid. Men det är väl bara en inpräntad vanessak. Räkorna var stekta i nån sorts flott och smakade bara steksmuts så det var inte värt att skala nån större mängd.

Efter fyra dagar var det skönt att återvända till Nanjing men ombytet med den friska havsluften har haft en god inverkan. Nu hoppas vi att så snart som möjligt få komma iväg på vår egen studieresa då vi ska börja samla material till vårat projekt.

Sedan jag kom till Nanjing har jag undersökt möjligheten att åka till Hong Kong. Det känns som att Hong Kong är värt ett besök när jag för en gång skull är så nära. Gå runt och morsa på Jackie Chan, förundras av neonljusen, käka all världens mat och kunna ta sig fram med engelska. Mitt problem har varit att jag kommit till Kina med ett visum som tillåter en inpassering i landet. Åker man till Hong Kong från Kina räknas det som att man lämnar Kina, trots att det är samma land. Jag skulle därmed behöva ett nytt visum om jag tog mig dit. Visum ska vara ganska lätta att ordna i Hong Kong, vilket inte heller ska ta särskillt lång tid. För att få ett nytt visum för min lite längre vistelse skulle det dock bli lite för kostsamt för en snål student. När jag för första gången träffade mina professorer här tog jag upp min önskan med dem varpå de sa att de skulle försöka hjälpa mig. I väntan på kursstart har jag kollat upp lite alternativ men i vanlig ordning har kinesernas agerande tagit lite tid. I går verkade lösningen närma sig. Det visade sig att jag genom universitetet kan få ett tillstånd att besöka Hong Kong. Universitetet har skrivit ett brev där det förklaras att jag behöver resa till Hong Kong i forskningssyfte (noggrann undersökning av prisläget på hypermoderna lap-tops och schyssta barer). Med det här pappret ska staten ge mig tillstånd att åka till Hong Kong utan att behöva krångla med mitt visum. Att ansöka om det här tillståndet blev min första resa in i den kinesiska byråkratins underbara värld.

Igår mötte jag Wonderful som tagit emot ett papper ang. mitt ärende, stämplat av universitetet och allt. Vi gav oss ner till den stora polisstationen i stan där man ansöker om pass o.dyl. Kötiden var förvånansvärt kort och vi fick snart ett ansökningsformulär att fylla i. Vi fyllde i lite i taget och frågade emellanåt tjänstemannen om råd. Tillslut var allt ifyllt. Då visade det sig att ansökan inte kunde föras in i systemet eftersom jag inte var registrerad i Nanjing, eller någon annan stanns i Kina för den delen. Att jag inte tänkt på att registrera mig så att kinesiska staten vet var jag håller hus! Det var bara för oss att ta bussen upp till våran stadsdel (Golou) för ett besök på vår lokala polisstation. Registrering var inte så krånglig och dessutom gratis. Vi åkte ner med ett stämplat intyg om registreringen till den stora polisstationen för att få tillståndsansökan accepterad. Vi kommer dit precis i tid för deras två timmars lunchstängning. All kötid och formalia har gjort mig trött och hungrig så vi passar på att ta lunch i området.

När vi strosat runt på stan i två timmar kan vi äntligen slutföra dagens syfte. Tydligen skulle det ta en vecka att få tillståndet från polisen - en vecka som jag inte riktigt har. Det enda vi har hört från vår professor är att kursen startar i början av nov. så jag börjar få ont om tid. Efter att vi fyllt i ytterligare ett papper, den här gången med en anledning till varför jag måste avklara resan till Hong Kong snarast, får vi min ansökan att bli behandlad som ett brådskande ärende. Jag ska nu få mitt tillstånd på fredag. När jag kommer hem har jag ett mejl från professorn som säger att första föreläsningen är på tisdag. Inte en chans att jag hinner med Hong Kong innan dess. Under min vistelse i Kina kommer jag inte få ett bättre tilfälle att åka så långt så jag kommer skippa de första två föreläsningarna för att leva loppan.

2007.09.28-2007.10.04, del 2

Efter att ha spenderat några dagar i Beijing utan att ha gjort de stora sevärdheterna kände jag mig pressad att agera traditionell turist. Jag började med att besöka Temple of Heaven som var platsen dit kejsaren bl.a. tog sig en gång om året för att be för ett gott skördeår. Som snål student löste jag bara biljett för att få komma in på området vilket jag tänkte skulle räcka. Väl där inne visade det sig att man behöde betrala nytt inträde så fort man vill titta närmare på enstaka byggnader. Som tur var fanns det gått om västerländska grupper med rika vita män och kvinnor som löst gruppbiljett. Här och där var var det bara att invänta kolonnen av bleka turister så kunde man slinka med och slapp betala själv. Jag strosade runt ett tag men hade inte riktigt ro att försöka vara intresserad av de gamla dynastiernas sysselsättning. Istället gick jag ut på gatan och gick till motstående kvarter där ett av de skrikigaste shoppingställena i Beijing. Jag tjackade ett par pjuck för 80 spänn som jag trodde var lite äkta. I samma varuhus sprang jag in i ett tjejgäng från Rosa bussarna - t.o.m. Beijing är en liten stad. Jag hakade på tjejerna för att käka middag och ta ett par öl i närheten av deras hotell. Hela gruppen råkade bo i ett rätt schysst hotel intill det lyxiga shoppingcentret som låg mittemot kvarteret med _____ där jag lagat dumplings kvällen innan; dessa kontraster.

En annan dag var det dags för Förbjudna staden. När jag nu bodde hos Lee hade jag ingen kanal för att hitta andra vilsna turister att göra sevärdheterna med när jag nu kände för det. Lee hade sitt att stå med och med ett par år kommande i staden hade han ingen brådska med sightseeing. I all min ensamhet (50'000 kineser försummade) löste jag en studentbiljett för att se var de gamla despoterna i mittens rike varit bosatta. För en gångs skull tänkte jag ta till mig en del av historien och hyrde en automatisk ljudguide. Om tyskarna pallar att gå omkring som radiostyrda zombies mellan inskriptioner och tempel dirigerade av en tysk Heman Lindqvist kan väl jag det också. En sån guidning ska funka så att man får en dosa med tillhörande hörlurar. En karta med blinkande dioder på dosan visar vilken plats man är på och i lurarna spelas en pråper brittisk kvinnoröst upp som berättar om platsen. Mina lurar hade en passform som inte var menade för männskliga öron vilket blev det första irritationsmomentet. När det väl gick att höra något handlade det alltid om nån plats som låg där man själv inte befann sig. Dessutom berättade rösten mest ovesäntligheter vad det verkade. Det var från början skönt att veta att det skulle vara totalt värdelöst att försöka reklamera skiten, det behövde in britten berätta - lite visste jag redan om Kina.

Att göra nått i Kina, det kan vara precis vad som helst, kan ibland bli svårt eftersom man alltid har 50'000 kineser omkring sig som alla försöker göra samma sak. Folk är över allt. Det kan vara ok att ha en folksamling omkring sig när man ska tjacka en vattenflaska i snabbköpet, men att ha en folkmassa omkring sig när det är dags för muggen ska egentligen ingen beghöva utsättas för. I Mexico City finns det en jäkla massa människor och I NYC är det folk över allt. Vad dessa städer har gemensamt, tillsammans med alla andra städer är att folk vet hur man beter sig. Så är inte fallet i Kina. Misslyckade kampanjer försöker t.ex. få Peking-borna att stå till höger i rulltrappan. Vidare är det faktum att bilismen ökar kraftigtigast i Kina skrämmande med tanke på att ingen i det här landet kan köra bil. Något så banalt som att inte stå blixt stilla och glo med öppen mun mitt på trottoaren där folk ska gå har dessutom undgått flertalet kineser. Många ställen i världen är ordentligt förorenade. Något som är genomgående för alla utvecklingsländer jag besökt är att det väldigt skräpigt städer. Folk slänger saker var de passar dem och verkar inte bry sig om konsekvenserna. Kina verkar inte var något undantag. Med Kinas ordentliga tillväxt får naturen ta många smällar vilket man lätt kan se med egna ögon i en stad som Beijing. Det mest uppenbara är luftkvalitén i stan. Min första dag i Beijing var solig och varm men en lätt vind svalkade endå lite. Det var trots vinden lite disigt och luften långt från frisk. En annan dag var vädret det samma förutom att vinden inte blåste. Luften kändes mycket tyngre och sikten hade försämrats avsevärt. På gatorna är det många kineser som bär munskydd. Kanske tror de att en bit bomull skyddar dem från kolväten marknära ozon. Det ska minst sagt bli intressant att studera miljöteknik i det här landet under hösten.

Sista dagen i Beijing var det dags att göra en tur ut till den stora muren. Dagen innan ringde jag upp en av tjejerna jag lagat mat med för att boka in mig på en tur till Badaling för att göra det hela lätt för mig. Annars är det oftast både roligare och billigare att sätta ihop resor på egen hand och se platser på det sätt som lokalborna gör. Klockan sju på morgonen skulle jag bli uppplockad för turen. När jag kom till platsen en kvart för tidigt stod redan en taxischaffis där och väntade. Han snackade ingen engleska men med hans nalle kunde vi ringa guiden för att kolla att allt stämde. Det visade att inget stämde. Skulle jag bli förvånad? Tydligen var det Kinas nationaldag så turen var inställd. Eftersom hon inte kläckt ur sig det kvällen innan när jag bokade resan hade jag inget tålamod. Nu var det ingen svårighet att få fram hur jag kunde ta mig till muren på egen hand. Trots en trevlig matkurs åkte visitkortet efter detta ner i första papperskorgen. Inne i stan lyckades jag efter lite vilset letande hitta buss 919 till Badaling. Bussarna mot Badaling gick med ca 30 sekunder mellanrum och här fanns det ingen skymt av andra västerlänningar. För 12 yuan fick jag komma med på en av bussarna. Ganska snabbt fick jag flashbacks från Latinamerika där jag för det mesta aldrig hade nån aning om ifall jag faktiskt satt på rätt buss. Jag slog mig ner bredvid en gammal kinesisk tant på bussen och pekade på bilder från muren för att se om jag hade kommit rätt. Visst hade jag kommit rätt och hon hade dessutom massvis att berätta om den fantasiska muren och dess intressanta historia. Dessvärre pratade hon ingen engelska så förutom att jag satt på bussen till muren fattade jag inte ett jota av hennes långa och entusiastiska utläggningar. När vi hade två km kvar till muren var det stopp på vägen. Vi hade två km av identiska 919:or framför oss på vägen så den sista biten var det bättre att promenera. Som tur var hade jag gått upp kl. sex för det här så tidsmässigt hade jag inte kunnat ligga så mycket bättre till. Vid tiosnåret hade jag kommit upp på muren utan trängsel. Kinesiska muren är ganska otrolig när man väl är där och ser den. Så långt man kan se slingrar den sig upp och ner för kullarna som en oändlig berg-o-dalbana. När jag håller på med den inre resan som bäst sätter mina 15 minuter av kändisskap igång att räknas ner. Om alla ska få 15 minuter hade jag hellre tagit mina någon annan stanns. Jag verkade vara den enda västerlänningen som varit dum nog att ta sig till muren på nationaldagen. Än så länge var inte trängseln inte så illa men de mest obstinata kineserna är de som är ute tidigast. Med kinesernas kameror togs det mer kort på mig än på deras mest kända världsarv. Längs promenaden blev jag stoppad för att posera på bild med slumpmässiga kineser. Ibland räckte det med att svar på ett "hello". Jag tror nu att jag vet hur det känns för A-teens när de åker till Asien. Ganska snabbt blir uppmärksamheten tjatig och den smickrande kännslan tynar snabbt bort. Trots att jag inte gjort hittills inte gjort nått positivt för Kina förutom att spendera lite pengar fick jag höra att jag både var cool och bra. När jag gick effter muren blev strömmen av kineser allt tätare. Av en slump hade jag iaf. valt rätt riktning. När jag började närma mig en avfart från muren hade min gångfältet med riktningen jag gick i bredden av en person. Resterande fem meter av murens bredd var fullproppad med kineser som fördades som en enhetlig massa. Bland fem miljoner kineser såg jag fyra västerlänningar på hela muren.

Efter muren var det skönt att återvända till stan och få lite utrymme. Jag var själv lite stolt över att vara tillbaka i Beijing vid halv två-tiden. Då hade jag gjort muren för 49 yuan där allt utom snacks är inkluderat. Bäst av allt var att jag undgick turistbussarna som stannar på diverse meningslösa marknader. Dagen efter åkte jag till tågstationen och låste jag in väskan på morgonen. Jag hade några dagar innan lyckats köpa en biljett till Xi'an helt på egen hand. För att klara det fanns flertalet prövningar inblandade: först måste man gissa vilken station man ska gå till för att köpa biljetten. När man kommer till den stora tågstationen ska man gissa vilken lucka man ska ställa sig vid. När man ställt sig i kö vid en lucka kommer det direkt 20 kineser och ställer sig framför en. När man armbågat sig fram till luckan får man - språkbarriären till trots - reda på att man står vid fel lucka. Iställt ska man prova en lucka som har ett annat tecken. När det här har upprepats vid tre luckor har nästan två timmar passerat. Då börjar man fundera på att åka till flygplatsen där Brittish Airways finns representerat. Där kan man bli förstådd och dessutom få en biljett till Europa vilket är lägligt när man tappat lusten för att se den sketna staden i Kina man egentligen skulle ha tågbiljett till. Eftersom jag ska ha en termin i Kina kände jag mig ganska samlad när jag gick igenom hela proceduren och som belöning kunde jag också köpa biljetten jag ville ha. Hela proceduren var krävande men kändes endå ganska värd mödan. När jag började bli på gott humör igen var det nån som gick in i matrixen och ändrade avresedatumet på min biljett så att det inte alls stämde. Därmed fick jag leta upp båset för återköp, som ligger på helt andra ställen än biljettluckorna. Jag lyckades göra ett återköp och tack vare de gångna timmarnas knuffande visste jag hur man köper biljett och gjorde det hela på halva tiden. Nog om biljettköp, det viktiga var att jag hade biljett från Beijing. Jag hade lämnat väskan och tog mig in till stan och tjackade ett par nya dojjer. Gympaskorna jag köpt tidigare visade sig vara helfejk och var gjorda av plast istället för läder. De andades inte alls och efter att till fots ha sett hela centrala Beijing hade jag världens största blåsa på
foten. Jag gick till en riktig affär och köpte ett par äkta skor för några hundralappar.

Nu var min tur längs transsibiriska järnvägen slut och jag skulle snart påbörja min riktiga vistelse i Kina. De tre gångna veckorna på luffen kändes som tre månader med tanke på hur mycket jag hade gjort. Det blir en del intryck att smälta när man reser Sverige-Finland-Ryssland-Mongoliet-Kina. Efter en natt på tåget tänke jag se Terra-Cotta och sedan ta mig till Nanjing så snabbt som möjligt.

2007.09.28-2007.10.04, del 1

På tåget mellan Ulan Bator och Beijing var jag placerad i vagnen med Rosa Bussarna som tydligen inte alls åker buss. Kupén delade jag med söta skånskan Ninna, dalkarlen Jonas och smålänngen Stefan. Hela kännslan under tågresan var nu annorlunda. Efter första veckan på tåget med efterföljande dagar i Mongoliet kändes kroppen restrött. Med Kina så här nära började jag på sätt och vis närma mig målet. Min fasta punkt under det kommande kvartalet kommer vara i Nanjing så det kändes lite som att jag var på väg hem. Innan resan har jag hört att kina med dess enorma population kan tära på tålamodet. Engelska funkar sällan och kineserna ska i sin mångfald kunna bli lite mycket. Jag var nu sugen på att komma fram för att installera mig samt påbörja den kulturella anamningen av Kina. Bortsett från vagn nr 6 var tåget den här gången så gott som tomt på svenskar. Istället var tåget till bredden fyllt med medelålders grymtande fransoser. P.g.a. min dåliga franska och kännslan av att vara lite färdigrest gav avlsutningen på transsibiriska mer läsning än konstant socialt umgänge. Sista biten av rälsen i Mongoliet gick i utkanten av Gobiöknen. Till min förvåning fanns det fortfarande gott om folk som ännu inte tröttnat på att stå halvt hängandes utanför fönstrena för att fota tåget när det likt en orm slingrade sig fram efter spåret. Tack vare dessa medpassagerare fick vi även med oss en bra bit av öknen in i tåget.

Efter ca 20 timmar på tåget anlände vi Beijing. På måfå hittade jag ett vandrarhem i östra delen av den gigantiska stan. I NYC är kvarternen stora, i Beijing är de gigantiska. Att gå två cm på turistkartan kan gott ta trekvart ute på gatan. Efter incheckning var det bara att bege sig ut och leta efter godtagbart käk. Under höga förväntningar blev det en jakt på första måltiden med äkta kinakrubb. Efter ett kvarter föll valet på en cafeteria högst upp i ett shoppingcenter. Så fort huvudet stack upp ovanför rulltrappan började matpersonalen skrika efter en. Som tur var hade jag blivit förvarnad om påfrestningarna ett besök i Kina innebär. Jag lyckades slingra mig ifrån de mest högljudda stånden och fick till slut tag i en läcker portion wook för 12 spänn. Förmodligen var det dyrt.

Eftermiddagen spenderades på gående fot. Många intryck skulle smältas och det kändes nära på överväldigande att faktiskt vara på plats i Asien. Jag avklarade ingen stor eller speciellt sevärd del av stan, det kändes bara skönt att trosa runt i ett lugnt tempo. Mot kvällen dök jag in på en liten restaurang för att käka middag, tog en bira och gjorde sedan min internet-business. Fredagskvällen till trots var jag nu jäkligt trött efter allt resande och var inte upplagd för hett tjingtjong barhäng. Det bar istället av tillbaka till vandrarhemmet för att få duscha och sova i en riktig säng igen. I sexbäddsrummet var bara en svesk kille hemma. Björn som han hette hade kommit söderifrån och hade lite goda råd om Hongkong och Macau när det gäller ev. datorköp. Tydligen hade vi två amerikaner och en kanadensare i rummet men de var förmodligen ute o svirade. Klockan var ett och jag var jäkligt tysst. Det är inte helt kul att gå och lägga sig när man vet att förr eller senare kommer tre fulla idioter ramla in för att lägga sig. Jag somnade åtminstonde snabbt. Men mycket riktigt hann jag bara sova ett par timmar innan dörren flög upp och nån slubblade över tröskeln. Entren var en typisk insmygning av nån som är packad och gör allt för att inte göra nått ljud men istället gör allt oväsen som går; en stol välte, ett mugg krashade i golvet, men värst av allt var att jag vaknade. Det hördes att det var två personer kommit in men jag brydde mig inte om att se efter. Det verkade tyvärr uppenbart att killen fått med sig en brud hem. Inte direkt stilfullt att ta med sig en brud till en sovsal med skitiga backpackers, men måste man så måste man väl. Jag lyckas somna om nästan på en gång. Är det nått som är vidrigt så är det att vakna upp och känna lukten av sex, särskillt om en själv inte är inblandad. Det har aldrig hänt mig tidigare och jag vill aldrig uppleva det igen. När jag vaknar efter en stunds sömn hör jag ett irriterande knarrande från en av underslafarna. FAN! Nu är jag inte bara trött, jag blir less och är dessutom pissnödig. Jag går upp och tar mig ut till toaletten vilket kärleksparet inte verkar bry sig om. En minut senare är jag tillbaka och lägger mig i sängen med huvudet under kudden. Hörlurarna fram. Jag är just på väg att somna när jag vrider mig lite för att bli mer bekväm. Då flyger kinesbruden som just nuppat över till min säng och försöker greppa tag i mig. Bort bort - vad i helvete tror hon? - NO, you get the fuck away me. Jag puttar bort henne och hon fattar vinken. Precis då öppnas dörren på nytt och kannedicken kommer in. Bruden flyger nu på honom istället. Han är till skillnad från mig inbjudande till hennes påstridighet så nu hoppar nya konstellationen in i en av underslafarna. Det hela börjar bli för mycket att palla med, och då har det hela redan gått ganska långt. Det känns nu uppenbart att imbicillen till jenkare inte lyckats få napp på krogen utan dragit med sig en hora hem. Runda nummer två var klar på en minut, just när en tredje person kliver in i rummet. Även han får erbjudandet om en runda, även han tackar ja. Jag drar upp volymen i lurarna och somnar. Morgonen efter har Björn dragit, säkert halvt vettskrämd. Det framkommer att de båda amerikanare inte bara är idioter utan även brorsor. Kanadensaren är uppenbarligen bara vilsen. I min bok började Amerikaner få ett bra rennomé. Det finns ignoranta amerikaner, precis som det finns idioter till svenskar såväl som holländare. (Förmodligen procentuellt fler holländare.) De trångsynta amerikanerna tenderar att hålla sig på sin kontinent så de flesta amerikaner jag träffat på resande fot är öppna och ofta bildade. Nu har den sämre varianten börjat utnumrera den trevligare. Jag har som tur är långt kvar innan jag tappar hoppet.

Förljande dagar promenerade jag runt i Beijing. Under tre dagar gjorde jag försök att gå in och kolla på Förbjudna Staden. Problemet var att jag alltid kom dit under sen eftermiddag då det är en timme kvar till entrén stänger. Första dagen kom en kinestjej fram för att prata lite. Hon verkade trevlig och kunde lite engelska. Efter ett tag märktes det att hon ville få med mig till ett galleri för att tjäna lite provision. Det gick jag inte med på men tyckte vi kunde promenera runt lite. Förbjudna Staden höll på att stänga så dit var det ingen idé att ta sig. Jag föreslog en te-fika för att sitta ner och snacka lite men det verkade som lite svårt att få till. Hon kanske fattade att hon inte skulle tjäna några stålar på mitt sällskap idag. Det kan också varit det att hon var väldigt kristen och typ inte förstod sig på att hänga lite. Medan vi prommenerade bombarderade jag henne med frågor om landet och kulturen av ren nyfikenhet. Det är så mycket jag vill veta om vad kineser gör på fritiden, vad de käkar och hur de ser på samhället. På frågan om vilken musik hon gillade svarade hon "Praise the lord". Jag tog avsked och gick vi gick åt olika håll.

Andra dagen jag var utanför Förbjudna Staden kom en annan tjenesbrud fram för att erbjuda diverse guidningar. Runt de stora turiststråken är det brukligt att folk drar i turister för att sälja på diverse skräp eller sälja in personliga turer runt sevärdheterna. Sånt är bara att vänja sig vid men gillar man gruppaktiviteter går det nog att förhandla till sig ett hyfsat pris. Jag tyckte mest att det var kul att prata med lokalfolket så jag tog min tid att prata, det var bara hennes förlust eftersom jag inte skulle köpa nått. Jag har bl.a. hört att kineser vanligtvis är reserverade; de kramas t.ex. inte som svenskar gör och bjuder inte ut folk. Med mitt intresse för mat tyckte jag att det var läga att lära mig lite om det kinesiska köket. Jag presenterade alltså idén att jag inte vill betala för nån guidning men att jag istället kan följa med henne hem för att lära mig laga lite mat. När man är ute och reser kan man komma undan med mycket, på ett sånt här ställe är man genom att vara vit. Trevligt nog tackade hon ja och helt plötsligt dök en av hennes kompisar upp. Kineser kan tydligen välja sina västerländska namn som de behagar. Min erfarenhet är att det gärna blir amerikanska 70-talsnamn. De här tjejerna hette Cherry och Susan. Vi promenerade och åkte lite buss för att komma hem till Cherry som bodde i de vanligare kinesiska husen. Där består kåkarna av betongplattor som ställts upp mot varandra med plåttak vilandes ovanpå. I vissa länder skulle det kallas slum men i Beijing är de nog helt ok, kåkstäderna har jag nog hittills varit långt ifrån. Bara ett kvarter ifrån ett av de lyxigare varuhusen låg Susans enrumslägenhet. Den var kanske 14 kv.m och delades på två personer. Varför vi gick dit vet jag itne för vi var snart på väg igen för att gå över till ett annat hus i området. Där var det ytterligare ett gäng kinesbrudar som väntade. Svårt att säga om de väntade på mat eller på den hemliga gästen. Alla hade namn i samma stil som de första två men med mitt usla minne hade jag redan fyllt dagskvoten för namninlärning. Vi lagade dumplings med fläsk och grönsaksfyllning. Jag fick en trevlig kväll och lyckades komma lite närmare den kinesiska kulturen. Som tur var råkade de flesta vara guider och kunde prata tillräckligt med engelska för att klara kvällen.

Vid den här tidpunkten lyckades jag lösa med boendesituation. Det kändes ohållbart att bo på vandrarhemmet med torskkvartetten samtidigt som jag gärna kom undan billigare. Genom att soffsurfa via webben (couchsurfing.com) lyckades jag hitta Lee som kommit till Kina ganska nyligen för att doktorera vid Beijing University. Hos honom fick jag kvarta på en luftmadrass i resterande tre nätter. Lee hade redan några polare, en tjeckisk brud och en amerikan, som gärna dansade och drack lite bira om kvällarna. Ingen var kines men gänget var trevligt så jag fick med mig ett gott intryck av staden tillslut. Tack vare dem hittade jag Beijings "Södermalm" där det fanns schyssta wi-fi-fik och hemtrevliga butiker. Att hitta såna stadsdelar blir ibland ett delmål i mina stadsbesök. Kanske inte riktigt ett mål men åtminstånde upplyftande fynd.